Kärlek och andra diagnoser – om autism, kärlek och att få synas på sina egna villkor

En första dejt. Pirret när någon hör av sig. Osäkerheten när det är svårt att förstå vad den andra menar. Kärlek rymmer mycket, och den följer sällan något särskilt tydligt manus.

Med den svenska filmen Kärlek och andra diagnoser, som har biopremiär den 30 oktober 2026, finns anledning att prata om både relationer och hur personer med NPF skildras i film och tv. Vilka berättelser får ta plats? Vem får berätta dem? Och vad händer när en enda rollfigur förväntas representera en hel grupp?

En kärlekshistoria med omgivningens förväntningar i vägen

I Daniel Sawkas romantiska dramakomedi möter vi Hans, en ung man på autismspektrumet som längtar efter en flickvän. När han flyttar till ett serviceboende träffar han Sophie. Deras första dejt går långt ifrån smidigt, men en relation växer fram. Samtidigt har både familjerna och personalen på boendet åsikter om deras förhållande. Hans och Sophie spelas av Carl Kristoffersen och Tuva Beckman.

Redan filmens utgångspunkt väcker frågor som är värda att stanna vid. Hur får man stöd och samtidigt utrymme att bestämma över sitt eget liv? När blir omtanke begränsande? Och får en ung vuxen som behöver hjälp i vardagen också utrymme att bli kär, göra misstag och prova sig fram?

Det här är frågor vi gärna ser fler berättelser utforska.

Från Kärlek och andra diagnoser till Love on the Spectrum

Även Netflixserien Love on the Spectrum sätter autism och relationer i centrum. Där följer vi verkliga personer på autismspektrumet som söker kärlek och utforskar dejting och förhållanden. Till skillnad från en spelfilm handlar det alltså om en dokumentärserie med deltagare som medverkar som sig själva.

Sådana berättelser kan öppna för igenkänning och samtal. Kanske känner någon igen nervositeten inför en träff. Någon annan börjar fundera över sina egna förväntningar på hur intresse ska visas eller hur ett samtal ska flyta.

Men även dokumentär-tv är ett urval. Kameran visar vissa stunder, och klippningen formar berättelsen. Därför behöver vi som tittar komma ihåg att en människa alltid är mer än det vi får se i ett avsnitt.

Ingen kan representera alla med NPF

Autism är en del av det bredare NPF-begreppet. En film om autism kan därför inte ensam ge en bild av alla som har exempelvis adhd, autism eller Tourettes syndrom. Inte heller kan en autistisk rollfigur representera alla autistiska personer.

En del tittare kommer att känna igen sig. Andra kommer inte att göra det alls. Båda reaktionerna behöver få plats.

Vi vill se berättelser där människor med NPF får vara roliga, envisa, romantiska, trötta, självsäkra och osäkra. Där vardagen kan innehålla både omfattande stödbehov och egna drömmar. Där en person får ha brister utan att dessa blir ett påstående om alla med samma diagnos.

Och vi vill att personer med egen erfarenhet ska få utrymme att påverka berättelserna, både framför och bakom kameran.

Representation behöver tåla olika reaktioner

Att en film lyfter autism betyder inte att alla måste tycka om den. Det går att uppskatta att en berättelse får plats och samtidigt ha invändningar mot en scen, ett skämt eller ett perspektiv.

En fråga att bära med sig är: Får vi lära känna personen, eller får vi mest se omgivningens bild av diagnosen?

Hos oss på NPFbutiken ligger de här frågorna nära. Vi är en familj med egna erfarenheter av NPF och vet att igenkänning kan betyda mycket. Samtidigt vill vi lämna plats för erfarenheter som skiljer sig från våra.

Kärlek och andra diagnoser och Love on the Spectrum kan bli utgångspunkter för samtal om kärlek, självbestämmande och bemötande. Samtal som gärna får fortsätta när eftertexterna har rullat klart.

Vilken film eller serie har fått dig att känna dig sedd – och vilka berättelser om NPF saknar du fortfarande?