Förskolan är en plats fylld av lek, lärande och relationer – men också av ljud, snabba övergångar, gruppaktiviteter och många oskrivna förväntningar.

För ett barn med ADHD, autism, språkstörning eller andra neuropsykiatriska svårigheter kan en vanlig dag därför kräva mycket energi. Barnet ska förstå vad som ska hända, tolka instruktioner, vänta på sin tur, hantera sinnesintryck och växla mellan aktiviteter.

När det blir för svårt kan barnet springa iväg, säga nej, slå ifrån sig, dra sig undan eller bryta ihop. Det som ser ut som trots eller ovilja kan i själva verket vara ett tecken på att kraven, miljön eller kommunikationen behöver anpassas.

Lyckligtvis krävs det inte alltid stora förändringar. Här är tolv konkreta anpassningar som kan göra förskolan tryggare och mer tillgänglig – både för barn med NPF och för många andra barn i gruppen.

Vad innebär NPF i förskolan?

NPF är ett samlingsbegrepp för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som exempelvis ADHD, autism, Tourettes syndrom och språkstörning. Svårigheterna kan påverka bland annat:

• Uppmärksamhet och koncentration.
• Impulskontroll och aktivitetsnivå.
• Kommunikation och språkförståelse.
• Socialt samspel och gemensam lek.
• Planering och övergångar.
• Förmågan att hantera förändringar.
• Bearbetning av ljud, ljus, beröring, smak och andra sinnesintryck.
• Känsloreglering och återhämtning.

Barn behöver inte ha en fastställd diagnos för att visa sådana svårigheter. SPSM påpekar att relativt få barn utreds för ADHD redan under förskoletiden. Därför behöver förskolan utgå från det enskilda barnets fungerande och behov – inte vänta på en diagnos innan stöd sätts in.

Enligt skollagen ska barn som av fysiska, psykiska eller andra skäl behöver särskilt stöd i sin utveckling få det stöd som deras behov kräver. Vårdnadshavarna ska också ges möjlighet att delta när stödinsatserna utformas.

Anpassningar som hjälper ett barn kan hjälpa hela gruppen

Tydliga rutiner, lugnare miljöer och konkreta instruktioner brukar vara bra för de flesta barn. Skillnaden är att vissa barn har nytta av dem, medan andra är beroende av dem för att kunna delta.

Ett bildschema kan exempelvis vara praktiskt för hela barngruppen. För ett barn som har svårt att förstå muntlig information eller förutse vad som ska hända kan samma bildschema vara avgörande för att dagen ska fungera.

En inkluderande lärmiljö handlar därför inte om att göra allting likadant för alla. Den handlar om att skapa flera möjliga vägar till delaktighet.

12 enkla NPF-anpassningar i förskolan

1. Gör dagens ordning synlig

Muntlig information försvinner så snart den har sagts. Bilder, föremål och symboler finns kvar och går att titta på flera gånger.

Ett enkelt dagschema kan visa exempelvis:

1. Samling.
2. Fruktstund.
3. Utelek.
4. Lunch.
5. Vila.
6. Fri lek.
7. Hämtning.

Schemat behöver inte innehålla varje detalj. Syftet är att ge barnet en begriplig överblick över dagen.

När en aktivitet är färdig kan bilden tas bort, vändas eller markeras. Det visar både vad som är klart och vad som kommer härnäst.

För vissa barn fungerar fotografier bäst. Andra förstår ritade bilder, symboler eller skrivna ord. Anpassa stödet efter barnets kommunikativa nivå.

2. Förbered övergångar i god tid

Att avbryta en aktivitet och börja med något nytt kan vara svårt. Barnet behöver avsluta det som pågår, flytta uppmärksamheten och förstå vad som förväntas i nästa situation.

I stället för att plötsligt säga "Nu ska vi gå in" kan pedagogen förbereda barnet:

• "Om tio minuter ska vi avsluta leken."
• "När timern ringer lägger vi tillbaka bilarna."
• "Först plockar vi undan, sedan går vi till lunchen."

Det kan även hjälpa att visa en bild på nästa aktivitet eller låta barnet bära med sig ett övergångsföremål, exempelvis bilden för lunch eller vila.

Förberedelsen behöver vara tydlig men inte upprepas så många gånger att den skapar ny stress.

3. Ge korta och konkreta instruktioner

Långa instruktioner med flera moment ställer höga krav på språkförståelse, arbetsminne och koncentration.

"Nu behöver alla plocka undan, gå på toaletten, tvätta händerna och sedan sätta sig på sin plats" innehåller många steg.

Prova i stället:

1. "Lägg bilen i lådan."
2. När det är klart: "Gå till toaletten."
3. Därefter: "Tvätta händerna."

Använd gärna samma formuleringar vid återkommande rutiner. Säg vad barnet ska göra i stället för att bara beskriva vad det inte får göra.

I stället för:

"Spring inte!"

Prova:

"Gå bredvid mig."

4. Skapa en lugn plats för återhämtning

En lugn plats ska inte vara ett straff eller en plats dit barnet skickas när något redan har gått fel. Den ska vara en trygg och tillgänglig möjlighet till återhämtning.

Platsen kan innehålla:

• Dämpad belysning.
• En mjuk matta eller sittkudde.
• Några få lugna sensoriska föremål.
• Hörselkåpor om barnet har nytta av dem.
• Bilder för "paus", "hjälp" och "färdig".
• En enkel timer som gör pausen förutsägbar.

Placera platsen så att barnet kan få lugn utan att känna sig isolerat eller utpekat. Alla barn kan gärna få använda den, men vissa kan behöva tydligare stöd för att upptäcka när det är dags att ta en paus.

5. Minska onödiga sinnesintryck

Förskolan är ofta intensiv. Stolar skrapar, flera barn pratar samtidigt, leksaker låter och människor rör sig genom rummet. För ett sensoriskt känsligt barn kan hjärnan ha svårt att sortera bort sådant som andra knappt märker.

Undersök om det går att:

• Dela upp barnen i mindre grupper.
• Stänga av bakgrundsmusik när den inte behövs.
• Använda tassar eller ljuddämpning under stolar.
• Skapa tydliga och mindre lekytor.
• Minska mängden synligt material.
• Förvara leksaker i märkta lådor.
• Erbjuda en lugnare plats vid samling och måltider.
• Undvika flimrande eller mycket stark belysning.

Målet är inte att förskolan ska bli helt tyst eller tom. Målet är att minska de intryck som inte tillför något till aktiviteten.

6. Tillåt rörelse på ett genomtänkt sätt

Alla barn koncentrerar sig inte bäst genom att sitta helt stilla. För vissa kan rörelse göra det lättare att lyssna, vänta och delta.

Under samlingen kan barnet exempelvis få:

• Sitta på en särskild plats i utkanten av gruppen.
• Hålla i en tyst fidget.
• Sitta på en sittkudde.
• Stå upp längst bak.
• Hjälpa pedagogen att hålla eller dela ut material.
• Ta en planerad rörelsepaus.

Rörelsen ska hjälpa barnet att delta – inte användas som belöning efter att barnet lyckats vara stilla länge.

Observera hur olika lösningar påverkar barnet. Ett hjälpmedel som skapar fokus för ett barn kan bli en distraktion för ett annat.

7. Använd visuellt kommunikationsstöd

När barnet är trött, stressat eller överbelastat kan det vara svårt att hitta ord. Visuellt stöd kan göra kommunikationen enklare och minska risken för missförstånd.

Använd exempelvis bilder eller kommunikationsplattor för:

• Ja och nej.
• Hjälp.
• Paus.
• Färdig.
• Toalett.
• Hungrig och törstig.
• För mycket ljud.
• Ont.
• Vill vara själv.
• Vill vara med.

Stödet ska finnas tillgängligt innan barnet blir överbelastat. Barnet behöver också få lära sig vad bilderna betyder i lugna situationer.

Visuellt stöd ersätter inte talutveckling. Det kan tvärtom ge barnet fler möjligheter att förstå, uttrycka sig och bli delaktigt.

8. Ge stöd i den fria leken

Fri lek kan se kravlös ut för vuxna, men innehåller många komplicerade moment. Barnet behöver förstå lekens idé, tolka andra barns signaler, förhandla om roller och hantera att leken förändras.

Ett barn som går runt, förstör leken eller alltid leker ensamt kanske inte vet hur man tar sig in i gruppen.

En närvarande pedagog kan hjälpa genom att:

• Visa hur barnet kan fråga om det får vara med.
• Ge barnet en tydlig roll i leken.
• Förklara vad de andra barnen leker.
• Hjälpa barnen att turas om.
• Starta en aktivitet med tydlig struktur.
• Vara kvar tills leken har blivit stabil.

Målet är inte att styra all lek, utan att ge det stöd som gör självständig lek möjlig.

9. Anpassa måltidsmiljön

Måltiden kan innebära starka dofter, smaker, ljud och sociala krav. Ett barn kan samtidigt förväntas sitta still, prova mat, använda bestick och samtala med andra.

Det kan hjälpa att:

• Ge barnet en lugn och återkommande plats.
• Minska ljud och spring runt bordet.
• Servera maten så att olika delar inte behöver blandas.
• Låta barnet bekanta sig med ny mat utan tvång.
• Visa visuellt vad som ska hända före och efter måltiden.
• Acceptera att vissa barn behöver kortare måltider.
• Undvika att göra ätandet till en kamp inför andra barn.

Selektivt ätande kan ha flera orsaker. Vid stora eller långvariga svårigheter behöver förskolan och vårdnadshavarna samarbeta och vid behov ta hjälp av vården.

10. Skapa tydliga platser för olika aktiviteter

Det blir lättare att förstå vad som ska hända när miljön ger ledtrådar.

Markera exempelvis:

• Var samlingen sker.
• Var byggleken hör hemma.
• Var man kan läsa i lugn och ro.
• Var färdigt material ska läggas.
• Var barnet väntar på sin tur.
• Var ytterkläder och personliga saker ska finnas.

Använd bilder, färger, tejpmarkeringar eller tydligt avgränsade möbler. Undvik däremot att fylla miljön med så många skyltar och symboler att den blir svår att överblicka.

En tydlig fysisk miljö minskar behovet av ständiga muntliga påminnelser.

11. Förebygg innan barnet blir överbelastat

Stöd fungerar bäst innan situationen har blivit akut. Försök därför att upptäcka barnets tidiga signaler.

Det kan exempelvis vara att barnet:

• Börjar röra sig snabbare.
• Håller för öronen.
• Upprepar samma fråga.
• Blir tyst och drar sig undan.
• Börjar skratta eller prata ovanligt högt.
• Säger nej till allt.
• Tappar förmågan att följa enkla instruktioner.
• Söker mer fysisk eller taktil stimulans.

När signalerna kommer kan pedagogen sänka kraven, minska mängden språk, erbjuda en paus eller hjälpa barnet bort från det mest intensiva.

När barnet redan befinner sig i stark affekt är det sällan rätt tid för långa förklaringar, konsekvenser eller krav på att be om ursäkt. Säkerhet, lugn och återhämtning behöver komma först.

12. Samarbeta med vårdnadshavarna och följ upp

Vårdnadshavarna känner ofta till vad som hjälper barnet hemma, vilka situationer som är särskilt svåra och hur överbelastning brukar visa sig.

Förskolan kan samtidigt se sådant som inte märks hemma. Ett gott samarbete gör det möjligt att skapa en mer sammanhängande förståelse.

Samtalen bör handla om konkreta observationer:

• När fungerar lämningen bäst?
• Vad händer före en svår situation?
• Vilka instruktioner förstår barnet?
• När söker barnet kontakt?
• Vilka miljöer skapar stress?
• Vilka anpassningar har hjälpt?
• Vad verkar inte fungera?

Dokumentera och utvärdera anpassningarna. Om en timer, lugn plats eller viss placering införs behöver arbetslaget följa upp om stödet faktiskt förbättrar barnets möjlighet att delta.

En anpassning ska inte användas för alltid bara för att den en gång fungerade. Barnets behov förändras och stödet behöver utvecklas tillsammans med barnet.

Bör man vänta på en diagnos?

Nej. Förskolan ska utgå från barnets behov och fungerande. Ett barn kan behöva stöd långt innan en eventuell utredning är färdig – och alla barn som behöver anpassningar kommer inte att få en NPF-diagnos.

Det viktiga är att beskriva vad barnet har svårt med och i vilka situationer svårigheterna uppstår.

I stället för:

"Barnet stör alltid samlingen."

Prova:

"Efter ungefär fem minuter lämnar barnet sin plats, börjar springa i rummet och har svårt att ta emot muntliga instruktioner."

Den senare beskrivningen gör det lättare att prova konkreta lösningar, exempelvis kortare samling, visuell struktur, annan placering eller möjlighet till rörelse.

Så kan NPF-hjälpmedel användas i förskolan

Hjälpmedel fungerar bäst när de används för ett tydligt behov och kombineras med ett genomtänkt pedagogiskt bemötande.

Exempel på hjälpmedel som kan vara användbara är:

• Bildstöd och visuella scheman.
• Kommunikationsplattor.
• Visuella timers och klockor.
• Hörselkåpor eller andra hörselskydd.
• Tysta och tåliga fidgets.
• Sensoriska lampor.
• Taktila material.
• Sittkuddar och produkter för planerade rörelsepauser.

Hos NPFbutiken hittar förskolor, pedagoger och verksamheter noggrant utvalda hjälpmedel för kommunikation, struktur, fokus och sensoriska behov. Vi erbjuder även e-faktura för skolor och kommunala verksamheter.

Kontrollera alltid produktens åldersrekommendation och bruksanvisning. Små delar, tugghjälpmedel och andra produkter som kräver särskild tillsyn ska endast användas på ett säkert och åldersanpassat sätt.

En snabb checklista för arbetslaget

När en situation ofta blir svår kan arbetslaget fråga:

1. Förstår barnet vad som ska hända?
2. Vet barnet när aktiviteten börjar och slutar?
3. Är instruktionen tillräckligt kort och konkret?
4. Är det för mycket ljud, ljus, rörelse eller trängsel?
5. Behöver uppgiften delas upp i mindre steg?
6. Har barnet ett fungerande sätt att be om hjälp eller paus?
7. Behöver en vuxen delta mer aktivt?
8. Har barnet fått tillräcklig återhämtning?
9. Vad hände precis före den svåra situationen?
10. Hur vet vi om vår anpassning fungerar?

Den här typen av frågor flyttar fokus från vad som är "fel" på barnet till vad omgivningen kan göra mer begripligt och tillgängligt.

Vanliga frågor om NPF i förskolan

Måste ett barn ha en diagnos för att få stöd i förskolan?

Nej. Stödet ska utgå från barnets behov. Skollagen anger att barn som behöver särskilt stöd i sin utveckling ska få det stöd som deras speciella behov kräver.

Är det rättvist att ett barn får andra regler?

Rättvisa betyder inte alltid att alla får exakt samma sak. Ett barn kan behöva en annan placering, fler pauser eller visuellt stöd för att kunna delta på jämförbara villkor.

Hjälper bildstöd även barn som kan prata?

Ja. Att kunna tala innebär inte automatiskt att barnet förstår långa muntliga instruktioner eller kan bearbeta språk i stressade situationer. Bilder kan komplettera det talade språket.

Ska barn med NPF alltid få sitta avskilt?

Nej. Målet är delaktighet, inte isolering. En lugnare plats kan vara hjälpsam i vissa situationer, men lösningen behöver anpassas efter barnet och följas upp.

Vad gör man om barnet inte vill använda ett hjälpmedel?

Försök förstå varför. Hjälpmedlet kan kännas obekvämt, vara för komplicerat eller göra barnet utpekat. Introducera det i en lugn situation och prova gärna en annan lösning. Ett hjälpmedel fungerar bara om barnet faktiskt kan och vill använda det.

Sammanfattning

En NPF-vänlig förskola behöver inte vara fylld med avancerade metoder eller dyra produkter. Ofta börjar förändringen med tydligare rutiner, kortare instruktioner, mindre grupper, visuellt stöd och möjlighet till återhämtning.

Det viktigaste är att försöka förstå vad barnets beteende kommunicerar.

När ett barn inte klarar en situation är den mest hjälpsamma frågan sällan:

"Hur får vi barnet att skärpa sig?"

En bättre fråga är:

"Vad behöver bli tydligare, lugnare eller mer hanterbart för att barnet ska kunna delta?"

När förskolan arbetar på det sättet skapas en tryggare och mer inkluderande miljö – inte bara för barn med NPF, utan för hela barngruppen.

Källor och vidare läsning

• Specialpedagogiska skolmyndigheten. Adhd – konsekvenser för lärande och stöd i förskola och skola.
• Specialpedagogiska skolmyndigheten. Autism – anpassningar, tydliggörande pedagogik och lärmiljö.
• Skolverket. Extra anpassningar, särskilt stöd och åtgärdsprogram.
• Sveriges riksdag. Skollag (2010:800), 8 kapitlet.

Texten är avsedd som generell information. Anpassningar och hjälpmedel behöver alltid utgå från det enskilda barnets ålder, förutsättningar och behov.